Störst av allt är himlen.
Reseberättelser
Året var 1979, dvs en utmärkt tid att anlända hit om man var svensk, hade lite skägg och halvlångt hår och hette Björn i förnamn. ABBA-febern var monumental. Den trallande extasen nådde ut till de avlägsnaste gruvarbetarbarackerna i norra Queensland och den nådde upp till Norra Territoriets tropiker. Det fanns inte en sliten jukebox på enda bypub som inte hade minst fem ABBA-låtar under plexiglashuven. Och då ska man veta att landets egna tre trallande gossar, The BeeGees, just släppt Saturday Night Fever-musiken. ABBA var stora, insåg vi. Nästan lika stora som himlen ovanför oss.
Knivskarpt blå mot den flämtande roströda jorden bredde denna himmel ut sitt panorama som inte lät sig rymmas i ett blickfång. Istället fick man svepa med ögonen för att ta in den. Det hände att himlakroppen Solen blev så het att vi stekte ägg på motorhuven. Om natten sov vi på flaken till våra Landcruisers, dit reptilerna inte skulle våga sig (trodde vi) och hänfördes av stjärnorna i Södra Korset. Natthimlen var ännu mäktigare än dess ljusare like.
Från det inre av landet färdades vi långsamt ut mot kusten i jeeparna. En dag låg det där. Havet. Nästan lika intagande som himlen ovanför. Vi anlände till en liten kuststad och tog in för natten på ett strandhotell av den klassen att man fick ha egna lakan och ombads att inte sätta på takfläkten samtidigt som lampan var tänd för då skulle säkringen gå. Men utsikten! En tre kilometer lång remsa av vit barfotasand med lagom höga vågor och palmer, palmer, palmer som vajade i en mjuk bris. Här och var några små barackartade hotell och sjabbiga fish & chipsstånd men intill fanns en liten nationalpark där koalorna slumrade i höga eucalyptusar. Jag tog inga kort just då men bevarade bilderna inom mig. Paradiset fanns på riktigt, det väntade bara på att upptäckas. Igen.
Åren gick men minnet av den här lilla staden bleknade inte. Tokigt nog hade jag glömt namnet. Så en dag sju år senare hälsar jag på en svensk vän som flyttat till Brisbane. Han ville visa mig en särskild plats, sade han. Vi lämnade Brisbane och for ett par timmar norrut längs havet. När vi parkerat vid vårt mål upptäckte jag till min hänförelse att vi befann oss på den förödande vackra stranden där jag stannat till med Craig och geologerna sju år tidigare. Nu hade små strandhotell och några restauranger som även hade annan köksutrustning utöver fritösen, börjat poppa upp bland skjulen.
Ytterligare sju år senare, 1993, återvände jag till Noosa som staden heter. Nu hade restauratörer från det trendiga Melbourne börjat söka sig hit och fastighetspriserna dubblerades mellan frukost och lunch. Avantgardistiska arkitekter ritade minimalistiska villor som byggdes upp alldeles för snabbt. Inte så långt senare köpte vi ett eget litet beachhouse där. Kvaliteten i bygget påminde lite om en kinesisk papperslykta, men läget var en smekning i själen. När vi så småningom flyttade till Sverige 2005 hade jag bevittnat en total förvandling av en liten stad vid havet. En omvälvning som även kan gestalta hela Australien.
För där det så långt in som på 80-talet knappt fanns en enda uteservering i detta sköna klimat, tävlar krogarna idag om att ha überdesignade al fresco-miljöer där ostronen öppnas under bar stjärnhimmel och världens all kokkonst ryms i prestigefylld aussie-tappning.
Där det förr bara halsades lokal lageröl, odlas och tillverkas numera viner som får internationella vinentusiaster att fnittra av förtjusning.
Där man förr fann halva den manliga befolkningen på puben mitt på dagen, rostar ölkranarna i takt och de spartanska lokalerna känns mer öde en än svensk hockeyhall på midsommarafton.
Där man en gång avundade oss nordeuropéer vår flit och arbetsmoral, har man numera ett engagemang som skulle imponera på vilken Kamprad eller Persson som helst.
Men himlen är densamma. Samma vida, skarpa blå himmel som kysser sin röda jord.
Du glömmer den aldrig. Bara den är värd ett återbesök eller två. Det var Craig och jag fortfarande överens om när vi återfann vänskapen på Facebook för en kort tid sedan.
Björn Rietz
